Glassvärdet

Jag har äntligen läst ut Glassvärdet. Det tog mig en vecka ganska exakt.
Det gick snabbt trotts att den inte var bländande bra.

Jag gick in med en liten uns av förhoppning när jag började läsa den här gången. För kanske, bara kanske skulle den vara bättre än första boken. Jag blev nöjd ungefär 100 sidor in i boken. Den började faktiskt ganska bra. Tills de gav sig ut på sitt första uppdrag och allt bara föll samman.

Jag kan inte påstår att boken varken är bra eller dålig, den är bara mäh för mig. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad det är. Men jag har kommit fram till att författaren tjatar om samma. sak. hela. tiden... och ja, Mare känner sig dålig. Och ja, inga känslor får blandas in med Cal och ja, inga vinster utan offer och ja, Maven ska dö och han är en skitstövel och lögnare... jag tror vi hade det klart för oss redan under de första 100 sidorna, vi kanske inte hade behövt tjata om det i 300 till??

Hur som helst. Jag kan inte heller tycka synd om Mare. Jag vet inte varför heller jag har bara ingen känsla för henne och hon är jobbig!
Jag fattar inte heller varför författaren ska försöka göra något slags triangeldrama med Cal och Kilorn.

Något jag också tycker är väldigt irriterande är att konflikten i den här boken är lite svag. Visst de ska rekrytera folk och de ska fly från Maven men enda gångerna de faktiskt blir attackerade är när de är ute på första eller andra uppdraget. Som läsare tycker jag nog att borde klargjort hotet lite mer. Rekryteringarna går för lätt, boken går för lätt fram, utan konflikter. helt plötsligt har de bara massa folk.

Som sagt, boken var varken bra eller dålig. Översättningen är nog lite dålig också.
Tredje boken "Kings Cage" kommer ut i februari 2017.

Mare Barrows blod är rött - färgen hos vanligt folk - men hennes silverförmåga, kraften att styra blixten, har förvandlat henne till ett vapen som kungahuset försöker kontrollera. Härskaren kallar henne en omöjlighet, en bluff, men när hon flyr från Maven, prinsen - vännen - som bedrog henne, upptäcker Mare något häpnadsväckande: Hon är inte den enda i sitt slag.
Jagad av Maven, nu en hämndlysten kung, ger sig Mare ut för att söka upp och rekrytera andra röd-och-silver-krigare till kampen mot hennes förtryckare. Men Mare inser att hon befinner sig på en livsfarlig väg, där hon riskerar att bli just det slags monster hon försökerbesegra.
Kommer hon att krossas under tyngden av de liv som upproret kostar? Eller har hon härdats för gott av allt svek och förräderi?

- Adlibris

Läs inlägget om Röd Drottning: http://overlevalivet.blogspot.se/2016/08/rod-drottning.html

Paper Towns

Jag såg att Paper Towns gick på tv en kväll. Jag har velat se den ett tag eftersom jag gillade The Fault In Our Stars (samma författare ni vet).

Jag ska ärligt erkänna att jag inte var superpepp eftersom jag hört att den inte är särskilt upphetsande. Och vet ni vad! Det måste varit den mest värdelösa film jag sett. Inte ens lite småmysig.
Dels gillar jag ju inte (som sagt tidigare) Cara Delevingne, inte för att hon var med särskilt mycket i filmen men ändå. Jag fattar inte den dåliga mystiska känslan de skulle försöka bygga upp. Alla var bara superkonstiga och kalla mig trög men jag fattar verkligen inte syftet med filmen. Vad är konflikten här? Var är klimaxet och vad är handlingen?

Nää, filmen hamnar i papperskorgen...

Fifty Shades Darker - Official Trailer

Trailern till andra fifty filmen har släppts!

Jag är såååååå pepp på den här filmen! Inte för att jag gillar den första filmen eller för att böckerna är bra eller för att någonting är bra med den här serien. Utan för att det är så hysteriskt roligt att ha kul åt den och hur dålig den är.

Men, jag är pepp på upplevelsen, jag är pepp på regissören och produktionen och jag är pepp på hur de förvandlat boken till en "thriller film". Jag är pepp på Stockholm och alla crazy fans som kommer att vara där.
Första filmen var såååå bra producerad! Älskar den för det. Men där slutar nog mina gillanden. (Förutom att Dakota Johnson gör hela filmen, älskar det!)
Sex som man knappt kan kalla BDSM, utan snarare misshandel och övergrepp, Jamie Dornan som bara är stel och obekväm och inte alls gör rollen väl.

Florence Foster Jenkins

Så ännu en biofilm.

Florence Foster Jenkins är verklighetsbaserad och jag ska ärligt säga att jag inte vet mer än det jag fick reda på i filmen, att hon var en dålig operasångerska som prompt ville satts på operan och att hon hade syfilis.

Jag kan säga att jag sett bättre filmer. Inte heller nödvändig att se på bio. Kanske inte heller något att se igen. Småmysig men kanske inget mer. Jag hade nog förväntat mig mer utveckling av det hela och filmen kändes ganska platt ändå. Ganska förutsägbar men lite smårolig på en del ställen.

Trotts detta är jag nöjd med alla skådespelarinsatser. Meryl Streep är aldrig dålig och lika med Hugh Grant, som för övrig blivit riktigt sliten. Det var kul att se Simon Helberg i någon annan roll än en smått vilt fantiserande Howard Wolowiz från The Big Bang Theory.

Finding Dory

Jag fortsätter biosommaren med Hitta Doris!

Jag var skeptisk till en uppföljning på Hitta Nemo. Just bara för att Nemo var så unik när den kom. Mestadels för animeringen.

Jag hade inte heller några större förväntningar på filmen. Men faktum var att den där 1 och 45 timmen gick jäkligt fort.
Bra och mysig. Dem har hittat lite nya koncept och nya roliga skämt och karaktärer.
Givetvis är animeringen inte lika storslagen som den var när Hitta Nemo kom men ändå otroligt välgjord!

Väl värd att se, om inte annat för nostalgins skull.

Lägenhet

Jag har äntligen fått en lägenhet!

Med lite tur lyckades jag hitta en lägenhet. Såå glad över det och jag kan äntligen flytta hemifrån på riktigt den här gången. Inte bara vara på väg ut för att sedan komma tillbaka efter ett halvår eller ett år.

Jag kommer faktiskt att få köpa helt egna möbler och äntligen få känna friheten utan att behöva bry sig om något utom sitt eget.
Jag hade hoppats på en något lite mindre hyra men jag hoppas det blir bra.
Jag har inglasad balkong och nyrenoverat badrum med klinker och kakel. Ett nästan nytapetserat vardagsrum och ett helt nytt sovrum.

Ser verkligen fram emot det här! Flyttlasset går någon gång kring årsskiftet så det är ett tag kvar.

Suicide Squad

Jag var med min ena syster på Suicide Squad.

Jag vill bara börja med att påpeka att jag inte alls var insatt i den här filmen och visste knappt vad den handlade om. Jag hatar dessutom superhjältar. Så att alla skurkar skulle samlas kändes ju sådär och en helt onödig twist på hela rädda-världen-konceptet.

Jag gick in utan förväntningar på den här filmen bl.a. för att den fått dålig kritik. Men jag tänkte att Will Smith och Margot Robbie är ju med så jättedålig behöver den ju inte vara. Det var dels en av anledningarna till att jag ville se den, att hon var med. För Will Smith har vi ju redan sett i diverse rädda-världen/apokalyps-filmer.
Oavsett så är jag nöjd med båda deras insatser och Margot Robbie är sååå bra! Will Smith är mer av den ändå mänskliga typen som ändå har något att leva för.

Joel Kinnaman, ja han var gruppledare för insatsstyrkan. Han var helt okej men ganska blek jämfört med alla skurkarna.
Jared Leto aka Jokern var skitläskig! Så grymt obehaglig. Jag antar att det tyder på bra skådespeleri i mitt fall men har också hört från olika källor att han är skitjobbig och levde sig in för mycket i rollen även utanför kamerorna...
Cara Delevingne, jag har aldrig sett henne i en film men förstått att hon är ganska omtalad. Och jag gillar henne inte. Jag kan inte säga vad det är jag gillare henne inte bara.

I alla fall, om jag ska komma till någon slags slutsats, filmen var okej, ha inga förväntningar på den om inte det enda du förväntar dig är dundrande kulsprutor. För det var vad det var. Inte ens något riktigt rymningsförsök blev det när de väl blev utsläppta. Även om de var rädda att dö.
Lite dåligt djup i filmen alltså och man har dessutom valt att fokusera på Deadshot och Harley Quinn.
Okej film ändå.

Pinchos

För ett tag sedan var jag på Pinchos.

Jag hade hört att Pinchos var tapasstället där man beställde sin mat genom en app.
Och vilken upplevelse!

Förutom massvis med drycker fanns det en hel del mat att välja på och något för alla. Jag tog med min vän som är vegetarian och till och med hon hade en hel del saker att välja på.

Jag beställde bla in rödbetor med Chevré, glaserade kamben och kyckling spett och alla var lika goda.
Helt klart värt upplevelsen! Och du kan beställa hur mycket eller lite du vill utan att blanda in kypare eller någon annan. Man fick dock hämta maten själv vilket jag egentligen inte såg grejen med, de skulle lika gärna kunnat komma ut med maten.

Bild från http://www.pinchos.se/#hej

Livet efter dig - Filmen

Så Sara och jag var självklart tvungna att se filmen eftersom det var därför vi läste boken.

Efter boken var min förhoppningar inte jättestora på den här boken. Men trailern fick filmen att verka så mycket mysigare.

Alla borde vid det här laget veta att Lou spelas av Emilia Clark, känd som Daenerys Targaryen från Game of Thrones och att Will spelas av Sam Claflin, känd som Finnick Odair från The Hunger Games.
Emilia Clark har en tung roll i bagaget i Games of Thrones kan jag tycka. Och det är hon som gör filmen också. Lite som i Fifty Shades of Grey där Dakota Johnson gör hela filmen är det Emilia Clark som gör den här filmen. Sam Claflin tillför inte mycket av underhållning.

Tycker också det är riktigt fascinerande med Emilia Clark som visar upp att hon kan spela två helt olika roller och gör det så grymt bra!

Hade jag inte läst boken innan tror jag att jag skulle ha svårt att hänga med i vissa detaljer som det känns som om man borde ha koll på. Det öppna slutet mellan Lou och Patrick i filmen kändes dock lite dumt med tanke på det klart uppenbara slutet i boken.

Jag var även sugen på att se Matthew Lewis i en annan roll än stackars Neville Longbottom. Vilket var... knepigt. Jag antar att man är för van vid Harry Potter. Men han gjorde ett bra jobb ändå.

Till sist kan jag bara till min lättnad konstatera att filmen var bättre än boken och en helt okej kärlekshistoria ändå. Mer värd än boken.

Nytt Jobb

Imorgon börjar jag min första dag på mitt nya jobb.

Jag tog ju min tandsköterskeexamen i juni och imorgon är alltså min första dag på mitt nya jobb.
Jag kommer troligen att sova dåligt för att jag är lite nervös. Alla säger att det är det man ska vara.
Men nu känns det som om jag inte har något att skylla på om det inte går så bra för mig (och ja, jag har lite dåligt självförtroende över det här).
Nu har jag en utbildning och dessutom varit ute på tre olika praktiker. På mina tidigare jobb kunde jag åtminstone säga att jag inte jobbat så mycket förut.

Men jag intalar mig själv att de ska gå bra. Det är sånt man gör, även om jag innerst inne är vettskrämd och helst vill gå tillbaka och gömma mig under skolbänken. Men det är ju nu jag är vuxen, ordentligt vuxen... och jag hatar det.

Det som är bra är att jag får pengar.

Livet efter dig - Boken

Sara och jag läste ut Livet efter dig i början på juli för att kunna se den på bio.

Den gick ganska snabbt att läs. Inte svår, på något sätt.
Men den sa mig inget heller.

Will är bara dryg. Visst han är deprimerad men han behöver som Lou säger inte vara dryg för det. Det enda jag egentligen har att säga om den här boken är att den varken är bra eller dålig, den är inte heller tråkig. Bara ointressant.

Det finns inget i den här boken som engagerar mig och hela boken tycks vara en lång utdragen väntan på döden. Jag vet inte ens vad boken har för syfte. Det är åtminstone ingen underhållande bok.
Men jag antar att den är för såna människor som gillar såna där böcker om problem i relationer, psykiska böcker såna som får min mamma att säga att hon tagit med sig jobbet hem.

Lou Clark och Will Traynor är så olika man kan vara. Lou bor hemma och försörjer sina föräldrar med lönen från kaféet där hon jobbar. Hon har inga ambitioner utanför den lilla stad där hon bott i hela sitt liv. Will var en atletisk A-personlighet, framgångsrik aktiemäklare med toppjobb i London och snygg flickvän. Tills en motorcykelolycka tog ifrån honom alltsammans.

När Lou blir arbetslös tar hon jobbet som den totalförlamade Wills sällskapsdam enbart för att hon inte kan hitta något annat, och hon behöver verkligen pengarna.

Will har bestämt sig hans liv är trångt och glädjelöst, och han vet exakt hur han ska få slut på alltihop. Lou bestämmer sig i sin tur för att få Will att ändra sig.

Ingen av dem vet att de kommer att förändra varandra för alltid.

-Adlibris

Pandora

Något som jag verkligen gillar är Pandoras armband!
Så när vi gick förbi en conseption-butik i Stockholm blev jag helt till mig.
De har tidigare haft en i Göteborg och när jag var där i början på juni hade dem stängt igen för att flytta till ett annat ställe i stan. Skulle älska att ha en sådan butik i närheten men min närmsta är Stockholm eller Göteborg, såååå tråkigt!

Jag vet inte vad det är som är så kul med dem men som andra prylar älskar jag när det kommer nya saker hela tiden. Det samma gäller smink. Pandora är ett sånt företag som hela tiden introducerar nya produkter. Till årstider eller högtider kommer det nya kollektioner, och jag älskar det!

Något annat som jag gillar är att man kan sätta ihop det själv och det är ju det som är deras tanke. Att man ska få ett helt unikt armband, det har dock kommit en hel del såna de senaste åren.

Gillar även att de har så mycket bling! Jag älskar bling och på mina armband finns det inget som inte glittrar.

För ja, jag har flera och jag vill ha åtminstone två till. För att de hela tiden släpper nytt. Visst jag kam ha ett armband och byta berlockerna emellan, men jag är bekväm och besatt av saker.

Jag fick mitt första armband för skitlänge sedan, innan det blev populärt. När jag fick mitt fanns det bara ett tjugotal berlocker att sätta till och de var figurer helt i silver.
Idag har jag ett som är rosa, väldigt blingigt och väldigt tjejigt. Ett mörkblått med stjärntema/midnattstema och nu det senaste har jag börjat på ett havsgrönt/blått som kom med deras sommarkollektion.

http://www.pandora.net/sv-se

Röd Drottning

Jag läste i söndags ut Röd Drottning.

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på den här boken men när jag gick in i den förväntade jag mig något helt annars så jag vet inte om det var för att jag inte var förberedd på vad den skulle handla om som det gick riktigt trögt de hundra första sidorna.

För mig är det viktigt att jag kan bilda mig någon sorts uppfattning om hur det ser ut, hur världen är uppbyggd, miljön. Jag kände inte att jag kunde göra det i början. jag kände inte heller att texten flöt på bra. Jag var tvungen att anstränga mig för att få någon sorts flyt. Jag vet inte om det är översättningen som gjorde eller inte.
Jag hatar dessutom när saker är skrivna i jag-form.

Ett problem för mig som jag lyckades lista ut var att man har försökt inkludera flera händelser samtidigt som man försöker förklara ett samhällsystem i sin helhet. Jag jämförde detta med Odinsbarn som jag ju läste precis innan sommaren (nu är jag ju helt såld på den serien men iaf). I Odinsbarn inkluderar man händelserna med huvudkaraktären, man bakar in det på ett annat sätt så att det blir personligt på ett annat sätt. I Röd drottning kändes det som att det liksom låg på sidan av. I Odinsbarn fick jag en känsla av att jag var tvungen att läsa vidare, en känsla som jag inte fick i Röd Drottning.

Boken blev dock bättre och jag kommer att läsa andra boken men det var inte förrän de sista kanske 70 sidorna som jag kände att jag vill läsa andra delen.

sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön - utan efter blod. De silverblodiga - de silvriga - är supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.
Mare hör till den röda delen av befolkningen och ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att rubbas. Men när hon genom en ödets nyck börjar arbeta som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats allt. Till sin egen och hovfolkets stora förvåning upptäcker Mare att hon själv besitter en unik och dödlig förmåga, trots sitt röda blod.
Kung Tiberias inser snart att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på. Men medan han smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån och öppna dörren till en ny värld. Samtidigt har hennes hjärta börjat dra henne åt helt fel håll.

- Adlibris

Legenden om Tarzan

Sara och jag bestämde oss för att åka på Galapremiären av Legenden om Tarzan. Så vi fick se en del kändisar också, och Alexander själv såklart!

Ingen har väl missat att Tarzan spelas av Alexander Skarsgård.
Också är Margot Robbie, Samuel L. Jackson och Christoph Walts med.

Efter Kingsmen fick jag ingen vidare bild av att jag gillade Samuel L. Jackson, den här filmen ändrade min uppfattning.
Christoph Walts spelar alltid mer eller mindre ond och han gör det bra.
Margot Robbie, första gången jag såg henne var i Pan Am. Nu är hon dessutom högaktuell i Suicide Squad.

Filmen... mjäe. Det var verkligen inget speciellt. Jag hade förväntat mig mer av den. Det kändes som om de påbörjade trådar som de hastigt och lustig försökte avsluta. Det kändes ibland osammanhängande och vad är det nu med att det är kvinnorna som gör filmerna!? För det gör hon. Skarsgård har förvånansvärt få repliker och det enda han gör är att ge folk blickar. Störigt. Det känns lite som att man visar upp hans muskler...

Helt okej men kanske inget att se igen?

I juli...

... blev det inte mycket bloggande.

Jag har hunnit med en sväng till Växjö och en sväng till Stockholm. Hunnit läsa ut några böcker och gå lite mer på bio.

Jag har dock inte haft så mycket av den goda maten och drickan som hör till sommaren men jag hoppas att jag hinner med det de kommande veckorna.

Min känsla har alltid varit att sommaren är slut när man går in i augusti. Förhoppningsvis kommer det ett par dagar med sol och värme till. Jag hoppas på lite grill. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag grillat den här sommaren. Det är deprimerande lite.

Den här sommaren...

är en riktigt biosommar!

Häromdagen var Sara och jag på Top Gun. Nyvisning, 30 år sedan den gick på bio senast, -86.
Jag kan inte räkna hur många gånger jag sett denna film men den är såååå bra!

Rekommenderar alla att se den, en riktig klassiker! Och verkligen värd att se.
Såg dock inte poängen med att ha en gammal 80-talsfilm i 3D. Jag menar, kom igen, den var redan kornig innan ni försökte förbättra den.

Fiskpinnar...

... åt jag idag till lunch.

Jag är uppvuxen med hembakat bröd då alla andra åt gummilimpa aka Pågenlimpa. Jag är uppvuxen på lagat mat från grunden utan hel och halvfabrikat. Min mamma har nämligen vägrat halvfabrikat så länge jag kan minnas (också kanske för att hon i grunden är kock). Vilket är bra jag säger inget om det.

Men ibland kanske man kan få en gammal frusen pizza, pågenlimpa eller fiskpinnar. För fiskpinnar, potatisbullar och pekas potatisgratäng, det är faktiskt helt okej.

Kraften...

... är tredje och sista boken i Korpringarna.

Läste ut den förra måndagen! Så sjukt snabbt gick det på slutet. Lite så man blev lite slutkörd. Men åhh vad jag gillar den!

Den lämnade några lösa trådar på slutet som jag hade velat få uppklarade. Alla tre böckerna har lite tråkigt nog slut som är lite... meh...
Men jag är nöjd ändå.

Andra boken var klart den bästa, jag har inget emot första bokens längd även om det tog två hundra sidor innan man faktiskt började komma in i den och fatta vad som hände. Tredje boken, mja, den hade behövts klaras upp bättre. Jag hade nog velat att det skulle varit med involverat i saker och ting.

Hur som helst. LÄS DEN! Den är bra!

Teenage Mutant Ninja Turtles...

... hade premiär för ett par dagar sedan och igår var jag och såg den tillsammans med Sara.

Ibland behöver man bara sådana där bra intelligensbefriade actionfyllda filmer för att ha något att roa sig med. Släppa samhället och alla krav och bara göra något kul, utan krav.

Den här filmen kan ju jämföras med Transformersfilmerna, de lyckades till och med få in en liten reklamare för den när en liten bil blir till en robot i en halloweenparad. Och på tal om reklam, det är så uppenbart larvigt hur mycket produktplaceringar det är i respektive filmer.

Hur som helst. Filmen var bra! Dessutom gillar jag Megan Fox trotts att det enda hon gör är att springa omkring och se snygg ut.

Korpringarna...

... är namnet på den fantasyserie som jag just nu läser. Odinsbarn är första boken och många känner nog igen den, då den blivit kritikerrosad och storsäljare.

Jag ska ärligt erkänna att detta är den första fantasyserien jag läser, bortsett från Harry Potter, och jag tycker att den är jättebra!

Medeltiden har alltid varit intressant för mig och jag kan nu fundera på varför jag inte har läst några böcker i den här genren tidigare, alla fantasyböcker har ju en, mer eller mindre, grund i medeltiden.

Min fördom om att fantasyböcker är otroligt komplexa med mycket karaktärer att hålla reda på besannades när jag började läsa den här.

Och tillslut blev det så mycket som jag inte viste att jag var tvungen att läsa vidare. Veta hur allt hänger ihop. Rekommenderas verkligen!

Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.

Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna.

-Baksidestext

Nationaldagen...

... skulle vi väl kunna säga att jag är emot.

Mest för att det egentligen inte finns något att fira, inte som typ Norge.
Vi firar till minne av Gustav Vasas val till kung och 1809 års reform.

Och det är just det, till minne av, inte en jävel firar till minne av att de blev självständiga, de firar för att de kämpade sig till en självständighet, för att de inte längre var ockuperade, de har något faktiskt att fira.

Så varför bestämde man sig 2005 för att göra dagen röd och inte behålla annandag pingst. Vi har inte ens någon egen nationalsång... fjanterier...

http://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/sveriges-nationaldag

Det kunde vara roligt...

... att få reda på vad jag är för nån.

För någon är jag väl, bland hela Sveriges befolkning. Och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Det är svårt sånt här, presentationer. Man liksom definieras av vad man gick för linje på gymnasiet och vad man arbetade med efter det och vad man har för familj.

Men jag ska nog inte berätta om det.

Jag tror att jag är mer skogsmulle än jag vill erkänna. Jag älskar doften av bränt trä och rökigheten som följer. Känslan av att vandra omkring i skogen i gummistövlar och en för stor fleecetröja. Snabbmakaroner som kokas på stormkök i skogen luktar på ett speciellt sett - och jag älskar det.

Om min mamma skulle dö idag vet jag inte hur jag skulle klara av livet längre. Bokstavligen. Hon är nog inte min bästa vän, men hon är klippan som står orörlig när det stormar som värst. Därav är familjen högst prioriterad hos mig. Under mina år har jag stött på folk som har svårt att hantera det, jag undrar varför...

Jag är en riktig fangirl när det kommer till Tokio Hotel. En del hatar dem och andra älskar dem. Jag kan inte mer än säga att de har varit halva mitt liv sedan 2007. Jag har till och med en tatuering från en av deras låttexter.

Jag fullkomligen hatar politik och jag kunde inte bry mig mindre. Min teori är att om folk brydde sig om sig själva och sket i andra skulle allt vara mycket bättre, låt folk leva sina liv i fred!
Det är då som det kommer, när man säger att man inte bryr sig... "Men allt är politik, man måste bry sig". Det är just det, LÄGG NER FÖR HELVETE!

Jag är en praktisk person, därför gillar jag att laga mat och baka, som varenda en nu för tiden? Jag har nog ärvt det från min mammas sida, jag har en dröm om att en dag vara as bra på digital art.

För att tala om vad jag gör...

... idag tar jag examen från tandsköterskeutbildningen i Uppsala.

Det har varit en en och en halv år lång resa som varit väldigt intressant och lärorik. Snart hoppas jag komma ut i arbete, rädslan för att jag ska glömma ligger och gnager i bakhuvudet hela tiden.

Men jag kan äntligen identifiera mig med ett yrke och en yrkestitel, något jag längtat efter ett tag. Det känns så skönt!
Men samtidigt är jag livrädd, livrädd för hur jag ska klara mig, att jag inte är tillräckligt bra och duktig, rädslan för att folk ska döma mig eller se på mig och undra "vad fan är det här för människa".

Jag hoppas komma igång med livet efter det här. På alla möjliga sätt och vis.

Fanfiction...

... är något jag ägnar... humm, ganska stor del av min fritid åt.

Jag blir lika generad varje gång jag berättar det för någon. Så för folk jag inte känner säger jag helt enkelt att jag skriver noveller. Det låter inte lika pinsamt och som om jag fastnade i 14-årsåldern.

För er som inte vet, här kommer en definition:
Fanfiction är ett begrepp för skönlitteratur skapade av amatörer som utspelar sig i redan existerande fiktiva universum, oftast utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd.
Vanligt förekommande inom populärkultur och uppkommer ofta bl.a. till populära tv-serier, tecknade serier, filmer, romaner, datorspel och artister.
- Wikipedia-fanfiktion


Så nu när jag har berättat att jag skriver ff (fanfiction/fanfic), vad skriver jag då om?
Tokio Hotel, Tokio Hotel och åter Tokio Hotel. Just nu min livskälla i livet eftersom jag inte har något bättre för mig.

(Därför kommer TH även få en egen kategori så småningom)

Den här blå färgen...

... jag vet inte riktigt om den passar mig eller bloggen.

Jag gillar färg, så det är inte det. Jag vet bara inte om den gör sig till rätta här.
Jag provade rosa, det kändes inte heller riktigt bra. Jag gillar rosa, bara inte den rosa som blev på den... dassrosa, jag vill ha sockervaddsrosa. Jag är inte särskilt sockervaddigt. Det där gullet är inte riktigt jag även om jag tycker det är alldeles fint och fluffigt och lättsamt.

Fangirl...

... är en sjukt mysig bok av Rainbow Rowell, som jag läste för ett par veckor sedan.

Det var en sådan där mysbok som egentligen inte handlar om någonting men som bara är en må-bra-bok. Man behöver såna ibland.
Den här boken är perfekt för regniga dagar eller på stranden, eller bara för att få le lite för sig själv, för det vad man gör när man läser den.
Och jag älskar karaktärerna i den!

Tvillingarna Wren och Cath ska börja på college. Wren är den utåtriktade som vill festa. Cath är mer osäker inför allt det nya. Hon ägnar mycket tid att skriva fanfiction om karaktären Simon Snow. Hennes ambition är att hinna bli klar med sin bok till den stora fanfiction-finalen. Men så träffar hon Levi som inte lämnar henne ifred.
- Baksidestext

Det sägs att hoppet...

... är det sista som lämnar människan.

Men tänk om det biter sig fast i en. Tar tag om själen i en vägrar släppa tills den har krossat dig inifrån? Är det då man slutar hoppas, då hoppet lämnar en? Eller kommer det aldrig att hända?
Om hoppet lämnar en när den har krossat människan inifrån, är det slut då?

Människan har tendenser att hoppas på det hopplösa och omöjliga. Vad är det då som måste hända för att man ska förstå att hoppet inte längre har någon verkan. Det kvittar hur mycket kraft du lägger ner, inget kommer att hända om du hoppas på något hopplöst. Hur gör man för att sluta hoppas?

It does not do to dwell on dreams and forget to live.
-Albus Dumbledore, Harry Potter and the sorcerer's stone