Så Sara och jag var självklart tvungna att se filmen eftersom det var därför vi läste boken.
Efter boken var min förhoppningar inte jättestora på den här boken. Men trailern fick filmen att verka så mycket mysigare.
Alla borde vid det här laget veta att Lou spelas av Emilia Clark, känd som Daenerys Targaryen från Game of Thrones och att Will spelas av Sam Claflin, känd som Finnick Odair från The Hunger Games.
Emilia Clark har en tung roll i bagaget i Games of Thrones kan jag tycka. Och det är hon som gör filmen också. Lite som i Fifty Shades of Grey där Dakota Johnson gör hela filmen är det Emilia Clark som gör den här filmen. Sam Claflin tillför inte mycket av underhållning.
Tycker också det är riktigt fascinerande med Emilia Clark som visar upp att hon kan spela två helt olika roller och gör det så grymt bra!
Hade jag inte läst boken innan tror jag att jag skulle ha svårt att hänga med i vissa detaljer som det känns som om man borde ha koll på. Det öppna slutet mellan Lou och Patrick i filmen kändes dock lite dumt med tanke på det klart uppenbara slutet i boken.
Jag var även sugen på att se Matthew Lewis i en annan roll än stackars Neville Longbottom. Vilket var... knepigt. Jag antar att man är för van vid Harry Potter. Men han gjorde ett bra jobb ändå.
Till sist kan jag bara till min lättnad konstatera att filmen var bättre än boken och en helt okej kärlekshistoria ändå. Mer värd än boken.
söndag 28 augusti 2016
måndag 22 augusti 2016
Nytt Jobb
Imorgon börjar jag min första dag på mitt nya jobb.
Jag tog ju min tandsköterskeexamen i juni och imorgon är alltså min första dag på mitt nya jobb.
Jag kommer troligen att sova dåligt för att jag är lite nervös. Alla säger att det är det man ska vara.
Men nu känns det som om jag inte har något att skylla på om det inte går så bra för mig (och ja, jag har lite dåligt självförtroende över det här).
Nu har jag en utbildning och dessutom varit ute på tre olika praktiker. På mina tidigare jobb kunde jag åtminstone säga att jag inte jobbat så mycket förut.
Men jag intalar mig själv att de ska gå bra. Det är sånt man gör, även om jag innerst inne är vettskrämd och helst vill gå tillbaka och gömma mig under skolbänken. Men det är ju nu jag är vuxen, ordentligt vuxen... och jag hatar det.
Det som är bra är att jag får pengar.
Jag tog ju min tandsköterskeexamen i juni och imorgon är alltså min första dag på mitt nya jobb.
Jag kommer troligen att sova dåligt för att jag är lite nervös. Alla säger att det är det man ska vara.
Men nu känns det som om jag inte har något att skylla på om det inte går så bra för mig (och ja, jag har lite dåligt självförtroende över det här).
Nu har jag en utbildning och dessutom varit ute på tre olika praktiker. På mina tidigare jobb kunde jag åtminstone säga att jag inte jobbat så mycket förut.
Men jag intalar mig själv att de ska gå bra. Det är sånt man gör, även om jag innerst inne är vettskrämd och helst vill gå tillbaka och gömma mig under skolbänken. Men det är ju nu jag är vuxen, ordentligt vuxen... och jag hatar det.
Det som är bra är att jag får pengar.
fredag 19 augusti 2016
Livet efter dig - Boken
Sara och jag läste ut Livet efter dig i början på juli för att kunna se den på bio.
Den gick ganska snabbt att läs. Inte svår, på något sätt.
Men den sa mig inget heller.
Will är bara dryg. Visst han är deprimerad men han behöver som Lou säger inte vara dryg för det. Det enda jag egentligen har att säga om den här boken är att den varken är bra eller dålig, den är inte heller tråkig. Bara ointressant.
Det finns inget i den här boken som engagerar mig och hela boken tycks vara en lång utdragen väntan på döden. Jag vet inte ens vad boken har för syfte. Det är åtminstone ingen underhållande bok.
Men jag antar att den är för såna människor som gillar såna där böcker om problem i relationer, psykiska böcker såna som får min mamma att säga att hon tagit med sig jobbet hem.
Lou Clark och Will Traynor är så olika man kan vara. Lou bor hemma och försörjer sina föräldrar med lönen från kaféet där hon jobbar. Hon har inga ambitioner utanför den lilla stad där hon bott i hela sitt liv. Will var en atletisk A-personlighet, framgångsrik aktiemäklare med toppjobb i London och snygg flickvän. Tills en motorcykelolycka tog ifrån honom alltsammans.
När Lou blir arbetslös tar hon jobbet som den totalförlamade Wills sällskapsdam enbart för att hon inte kan hitta något annat, och hon behöver verkligen pengarna.
Will har bestämt sig hans liv är trångt och glädjelöst, och han vet exakt hur han ska få slut på alltihop. Lou bestämmer sig i sin tur för att få Will att ändra sig.
Ingen av dem vet att de kommer att förändra varandra för alltid.
Den gick ganska snabbt att läs. Inte svår, på något sätt.
Men den sa mig inget heller.
Will är bara dryg. Visst han är deprimerad men han behöver som Lou säger inte vara dryg för det. Det enda jag egentligen har att säga om den här boken är att den varken är bra eller dålig, den är inte heller tråkig. Bara ointressant.
Det finns inget i den här boken som engagerar mig och hela boken tycks vara en lång utdragen väntan på döden. Jag vet inte ens vad boken har för syfte. Det är åtminstone ingen underhållande bok.
Men jag antar att den är för såna människor som gillar såna där böcker om problem i relationer, psykiska böcker såna som får min mamma att säga att hon tagit med sig jobbet hem.
Lou Clark och Will Traynor är så olika man kan vara. Lou bor hemma och försörjer sina föräldrar med lönen från kaféet där hon jobbar. Hon har inga ambitioner utanför den lilla stad där hon bott i hela sitt liv. Will var en atletisk A-personlighet, framgångsrik aktiemäklare med toppjobb i London och snygg flickvän. Tills en motorcykelolycka tog ifrån honom alltsammans.
När Lou blir arbetslös tar hon jobbet som den totalförlamade Wills sällskapsdam enbart för att hon inte kan hitta något annat, och hon behöver verkligen pengarna.
Will har bestämt sig hans liv är trångt och glädjelöst, och han vet exakt hur han ska få slut på alltihop. Lou bestämmer sig i sin tur för att få Will att ändra sig.
Ingen av dem vet att de kommer att förändra varandra för alltid.
-Adlibris
onsdag 10 augusti 2016
Pandora
Något som jag verkligen gillar är Pandoras armband!
Så när vi gick förbi en conseption-butik i Stockholm blev jag helt till mig.
De har tidigare haft en i Göteborg och när jag var där i början på juni hade dem stängt igen för att flytta till ett annat ställe i stan. Skulle älska att ha en sådan butik i närheten men min närmsta är Stockholm eller Göteborg, såååå tråkigt!
Jag vet inte vad det är som är så kul med dem men som andra prylar älskar jag när det kommer nya saker hela tiden. Det samma gäller smink. Pandora är ett sånt företag som hela tiden introducerar nya produkter. Till årstider eller högtider kommer det nya kollektioner, och jag älskar det!
Något annat som jag gillar är att man kan sätta ihop det själv och det är ju det som är deras tanke. Att man ska få ett helt unikt armband, det har dock kommit en hel del såna de senaste åren.
Gillar även att de har så mycket bling! Jag älskar bling och på mina armband finns det inget som inte glittrar.
För ja, jag har flera och jag vill ha åtminstone två till. För att de hela tiden släpper nytt. Visst jag kam ha ett armband och byta berlockerna emellan, men jag är bekväm och besatt av saker.
Jag fick mitt första armband för skitlänge sedan, innan det blev populärt. När jag fick mitt fanns det bara ett tjugotal berlocker att sätta till och de var figurer helt i silver.
Idag har jag ett som är rosa, väldigt blingigt och väldigt tjejigt. Ett mörkblått med stjärntema/midnattstema och nu det senaste har jag börjat på ett havsgrönt/blått som kom med deras sommarkollektion.
Så när vi gick förbi en conseption-butik i Stockholm blev jag helt till mig.
De har tidigare haft en i Göteborg och när jag var där i början på juni hade dem stängt igen för att flytta till ett annat ställe i stan. Skulle älska att ha en sådan butik i närheten men min närmsta är Stockholm eller Göteborg, såååå tråkigt!
Jag vet inte vad det är som är så kul med dem men som andra prylar älskar jag när det kommer nya saker hela tiden. Det samma gäller smink. Pandora är ett sånt företag som hela tiden introducerar nya produkter. Till årstider eller högtider kommer det nya kollektioner, och jag älskar det!
Något annat som jag gillar är att man kan sätta ihop det själv och det är ju det som är deras tanke. Att man ska få ett helt unikt armband, det har dock kommit en hel del såna de senaste åren.
Gillar även att de har så mycket bling! Jag älskar bling och på mina armband finns det inget som inte glittrar.
För ja, jag har flera och jag vill ha åtminstone två till. För att de hela tiden släpper nytt. Visst jag kam ha ett armband och byta berlockerna emellan, men jag är bekväm och besatt av saker.
Jag fick mitt första armband för skitlänge sedan, innan det blev populärt. När jag fick mitt fanns det bara ett tjugotal berlocker att sätta till och de var figurer helt i silver.
Idag har jag ett som är rosa, väldigt blingigt och väldigt tjejigt. Ett mörkblått med stjärntema/midnattstema och nu det senaste har jag börjat på ett havsgrönt/blått som kom med deras sommarkollektion.
lördag 6 augusti 2016
Röd Drottning
Jag läste i söndags ut Röd Drottning.
Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på den här boken men när jag gick in i den förväntade jag mig något helt annars så jag vet inte om det var för att jag inte var förberedd på vad den skulle handla om som det gick riktigt trögt de hundra första sidorna.
För mig är det viktigt att jag kan bilda mig någon sorts uppfattning om hur det ser ut, hur världen är uppbyggd, miljön. Jag kände inte att jag kunde göra det i början. jag kände inte heller att texten flöt på bra. Jag var tvungen att anstränga mig för att få någon sorts flyt. Jag vet inte om det är översättningen som gjorde eller inte.
Jag hatar dessutom när saker är skrivna i jag-form.
Ett problem för mig som jag lyckades lista ut var att man har försökt inkludera flera händelser samtidigt som man försöker förklara ett samhällsystem i sin helhet. Jag jämförde detta med Odinsbarn som jag ju läste precis innan sommaren (nu är jag ju helt såld på den serien men iaf). I Odinsbarn inkluderar man händelserna med huvudkaraktären, man bakar in det på ett annat sätt så att det blir personligt på ett annat sätt. I Röd drottning kändes det som att det liksom låg på sidan av. I Odinsbarn fick jag en känsla av att jag var tvungen att läsa vidare, en känsla som jag inte fick i Röd Drottning.
Boken blev dock bättre och jag kommer att läsa andra boken men det var inte förrän de sista kanske 70 sidorna som jag kände att jag vill läsa andra delen.
sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön - utan efter blod. De silverblodiga - de silvriga - är supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.
Mare hör till den röda delen av befolkningen och ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att rubbas. Men när hon genom en ödets nyck börjar arbeta som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats allt. Till sin egen och hovfolkets stora förvåning upptäcker Mare att hon själv besitter en unik och dödlig förmåga, trots sitt röda blod.
Kung Tiberias inser snart att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på. Men medan han smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån och öppna dörren till en ny värld. Samtidigt har hennes hjärta börjat dra henne åt helt fel håll.
- Adlibris
Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på den här boken men när jag gick in i den förväntade jag mig något helt annars så jag vet inte om det var för att jag inte var förberedd på vad den skulle handla om som det gick riktigt trögt de hundra första sidorna.
För mig är det viktigt att jag kan bilda mig någon sorts uppfattning om hur det ser ut, hur världen är uppbyggd, miljön. Jag kände inte att jag kunde göra det i början. jag kände inte heller att texten flöt på bra. Jag var tvungen att anstränga mig för att få någon sorts flyt. Jag vet inte om det är översättningen som gjorde eller inte.
Jag hatar dessutom när saker är skrivna i jag-form.
Ett problem för mig som jag lyckades lista ut var att man har försökt inkludera flera händelser samtidigt som man försöker förklara ett samhällsystem i sin helhet. Jag jämförde detta med Odinsbarn som jag ju läste precis innan sommaren (nu är jag ju helt såld på den serien men iaf). I Odinsbarn inkluderar man händelserna med huvudkaraktären, man bakar in det på ett annat sätt så att det blir personligt på ett annat sätt. I Röd drottning kändes det som att det liksom låg på sidan av. I Odinsbarn fick jag en känsla av att jag var tvungen att läsa vidare, en känsla som jag inte fick i Röd Drottning.
Boken blev dock bättre och jag kommer att läsa andra boken men det var inte förrän de sista kanske 70 sidorna som jag kände att jag vill läsa andra delen.
sjuttonåriga Mare Barrows värld är samhället inte uppdelat efter klass, religion, ras eller kön - utan efter blod. De silverblodiga - de silvriga - är supermänniskor med häpnadsväckande förmågor, regerar över de vanliga röda och använder dem som soldater, arbetare och tjänare.
Mare hör till den röda delen av befolkningen och ser inga tecken på att den världsordning hon växt upp med någonsin kommer att rubbas. Men när hon genom en ödets nyck börjar arbeta som tjänare vid det kungliga Solpalatset förändrats allt. Till sin egen och hovfolkets stora förvåning upptäcker Mare att hon själv besitter en unik och dödlig förmåga, trots sitt röda blod.
Kung Tiberias inser snart att Mare utgör ett hot mot den maktbalans hans rike vilar på. Men medan han smider en plan för att oskadliggöra Mare ser hon en möjlighet att krossa silverregimen inifrån och öppna dörren till en ny värld. Samtidigt har hennes hjärta börjat dra henne åt helt fel håll.
- Adlibris
tisdag 2 augusti 2016
Legenden om Tarzan
Sara och jag bestämde oss för att åka på Galapremiären av Legenden om Tarzan. Så vi fick se en del kändisar också, och Alexander själv såklart!
Ingen har väl missat att Tarzan spelas av Alexander Skarsgård.
Också är Margot Robbie, Samuel L. Jackson och Christoph Walts med.
Efter Kingsmen fick jag ingen vidare bild av att jag gillade Samuel L. Jackson, den här filmen ändrade min uppfattning.
Christoph Walts spelar alltid mer eller mindre ond och han gör det bra.
Margot Robbie, första gången jag såg henne var i Pan Am. Nu är hon dessutom högaktuell i Suicide Squad.
Filmen... mjäe. Det var verkligen inget speciellt. Jag hade förväntat mig mer av den. Det kändes som om de påbörjade trådar som de hastigt och lustig försökte avsluta. Det kändes ibland osammanhängande och vad är det nu med att det är kvinnorna som gör filmerna!? För det gör hon. Skarsgård har förvånansvärt få repliker och det enda han gör är att ge folk blickar. Störigt. Det känns lite som att man visar upp hans muskler...
Helt okej men kanske inget att se igen?
Ingen har väl missat att Tarzan spelas av Alexander Skarsgård.
Också är Margot Robbie, Samuel L. Jackson och Christoph Walts med.
Efter Kingsmen fick jag ingen vidare bild av att jag gillade Samuel L. Jackson, den här filmen ändrade min uppfattning.
Christoph Walts spelar alltid mer eller mindre ond och han gör det bra.
Margot Robbie, första gången jag såg henne var i Pan Am. Nu är hon dessutom högaktuell i Suicide Squad.
Filmen... mjäe. Det var verkligen inget speciellt. Jag hade förväntat mig mer av den. Det kändes som om de påbörjade trådar som de hastigt och lustig försökte avsluta. Det kändes ibland osammanhängande och vad är det nu med att det är kvinnorna som gör filmerna!? För det gör hon. Skarsgård har förvånansvärt få repliker och det enda han gör är att ge folk blickar. Störigt. Det känns lite som att man visar upp hans muskler...
Helt okej men kanske inget att se igen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)